Var vill du bli begraven?

Var vill du bli begraven? Den frågan är fortfarande känslig för många. Det är svårt att veta när
det är
lämpligt att ta den till tals. I och för sig är det inte märkligt att det är så. Frågan förutsätter
ju att den som ska svara kan föreställa sig att man ska dö en dag. Likväl tror jag att det för de
flesta är en lättnad när den frågan blivit besvarad. Då behöver inte heller de anhöriga vara
rådvilla när det blivit dags att ordna begravningen. Det känns bra att veta den avlidnes önskemål
och att kunna uppfylla det.
Tidigare var svaret på frågan om sista vilan ganska givet. De flesta räknade med att platsen skulle
vara i familjens eller släktens grav på orten där man växte upp eller arbetade. Så är det inte
längre.
Flyttningsrörelsen har inneburit att såväl det fysiska som mentala avståndet till hemorten har
vuxit. Spåren av den här utvecklingen kan ses tydligt på gravgårdarna där både gamla och relativt
nya gravar allt oftare blir utan regelbundna besök. En enkel blomma eller enbart en klippt
gräsmatta
berättar att hit kommer sällan någon anhörig. Likaså blir det vanligare med en skylt där
församlingen ber anhöriga att höra av sig för att ta ställning till gravens framtid.
I takt med att kremeringarnas antal har ökat, har också tankarna på den sista viloplatsen
förändrats. Undersökningar (t.ex. Gallup Ecclesiastica 2015) visar tydligt att allt fler finländare
kan tänka sig en annan viloplats än en kistgrav. En klar majoritet sade sig vara positivt inställda
till kremering. Av dem som ställde sig positivt till kremering kunde över hälften tänka sig att
deras aska skulle strös ut i en minneslund eller på en plats där också askan efter andra avlidna
finns. Hälften av de som såg
kremering som en möjlighet kunde tänka sig havet som plats för askan. Lite överraskande ansåg fyra
av tio i denna grupp att det för dem inte är någon större skillnad var deras aska en gång strös ut.
Den här utvecklingen understryker hur viktigt det är att vi befrämjar en atmosfär där det är
naturligt att tala om önskemålen gällande begravning och sista viloplatsen. Att tala om sådant hör
livet till. Det är också bra om önskemålen antecknas så att de finns tillgängliga när de en gång
behövs. Det ger sinnesro för både för en själv och för anhöriga.
För upprätthållarna av begravningsplatserna blir det allt viktigare att erbjuda olika alternativ
för askan efter den avlidne. Förutom personliga urnegravar behövs välskötta minneslundar med
möjlighet att fästa en minnesplatta med den avlidnes namn. Jag tror också att vi allt högre grad
kommer att behöva skapa platser där livet och döden vävs samman i öppna områden med parker och
lunder som inbjuder till reflektion, vila och gemenskap.

Bo-Göran Åstrand

biskop i Borgå stift